Never Easy End

Video

Här har varit tyst väldigt länge. Jag är en periodare då det kommer till allt och då min bloggsida varit svår för vissa att ta sig in på så flöt motivationen iväg.
Nu fick jag ett besked som jag inte hade väntat mig, som jag gärna hade sett var en lögn. Vår lärare och mentor under musikstudierna har lämnat oss alla.
Jag tänker tillbaka på alla stunder och samtal vi haft om våra olika livserfarenheter, hur han alltid levde det livet som just han ville leva.
Jag minns vår sista dag, kristallklart. Hur han kramade om mig hårt och med tårar i ögonen fick han mig att lova att aldrig sluta sjunga. Han kallade mig för hans lilla Janis och gav mig ännu en varm kram. Vi ville inte lämna skolan. Vi ville vara kvar där hos dem som inspirerade oss, som hjälpte oss att utvecklas. Jimmy är en av de få människor som fastnar i allas hjärtan och minnen. En så stark individ med ett så stort hjärta. Han har berört så många och allt känns så overkligt. Men han finns kvar. Han kommer alltid finnas kvar.
Jag lovade dig Jimmy att aldrig sluta sjunga.
Detta är för dig!

I can’t be put on hold

Livet kan aldrig sättas på vänt. Jag har försökt många gånger att göra just detta och det slutar alltid på samma vis. Saker och ting slutar aldrig upp som jag hade väntat mig och istället grämer jag mig över den tid som spillts.
Jag måste tillåta mig leva.
Torsdagen spenderades med två kollegor och fina vänner. De konstaterade ännu en gång det som redan står ristat i sten. Jag är destruktiv. Jag kör ner mig själv till den avgrund då balansen är rubbad, illamåendet ett stadigt faktum och självföraktet hägrar.

Alla har sina bekymmer och ofta önskar jag att jag genom att knäppa med fingrarna magiskt kunde trolla bort det som plågar andra, åtminstone dem som är involverade i mitt liv.
Själv vet jag inte vad jag skulle varit utan mina självskapade bekymmer. Vad skulle vara kvar och hur hade det lyckats lappas ihop. Givetvis är jag medveten om mina brister, ibland plågsamt mycket. Jag pratar mycket, gärna om samma saker om och om igen. Jag snöar in på enstaka ämnen. Jag överanalyserar Allt! Jag kan vara jobbigt munter och störig för att hindra mig själv att bryta ihop och börja gråta. Jag gråter för övrigt sjukt lätt och för nästan vad som helst utom fysisk smärta. Jag gråter även när jag blir arg. Det har till och med hänt att jag skrattat så mycket att det slagit över till hysteriskt gråt där all glädje blåsts bort. Jag gnäller om det mesta, även det faktum att jag aldrig vinner något på alla de lotterier som jag inte medverkat i.
The list goes on and on.
Jag är en jobbig jävel helt enkelt. Jag vet det.
Men jag vet även att de stunder jag inte är jobbig eller destruktiv, då är jag ganska jävla bra.

Time and distance

Kär är jag. Head over heals förälskad. Detta i en man som inte ens bor inom Sveriges gränser. Men detta har inte bara nackdelar hörrni.
Vi lägger ner mycket tid på att sakna varandra och därför blir det en sådan laddning mellan oss när vi väl ses att det skulle kunna jämföras med ett års elförbrukning i New York.
Jag har möjligheten att dra härifrån alternativt krydda tillvaron här genom att ha hit honom.
Han har inte redan varit med någon av mina vänner eller halva Malmö! Inte någon från Malmö alls faktiskt, och jag slipper känna mig som en i mängden här. Han kom hit med nya ögon, och de var endast för mig.
Trots de fördelar som finns så är jag redan trött på avståndet. Det tar över allt. Inte trött nog att ge upp, absolut inte! Men redo för lite mer besök och utveckling.
Trots avståndets fördelar vill jag allra helst ha honom vid min sida.

Tiden går så sakta sedan han lämnade landet och jag stampar otåligt i väntan på att få känna hans starka armar om mig och hans andetag mot min hud.
Tiden står still medan jag fortsätter sakna.

Jag vill göra dig stolt

Under högstadietiden blev jag bokstavligen talat spottad på och utsatt för diverse påhopp. Jag blev dagligen kallad för lite allt möjligt, en trevlig kompott av ord så som exempelvis ”hora”. Detta trots att det skulle dröja ytterligare flera år innan jag ens var i närheten av lite intimitet.
De vänner jag hade var i alla fall därför vän med mig i smyg för att rädda sina egna rykten. De ville inte synas in public med mig och de kunde mycket väl låta kappan vända då slagsmål eller bråk var på gång.
Min första pojkvän. Ja han ville inte synas till bredvid de blåtiror som prydde mig. Och då sällskapet endast bestod av oss två fick jag bara fler.

Livet ordnade upp sig med start redan den dag jag fyllde 16.
Jag träffade ett år senare min exmake. Han var otroligt bra för mig och snällare kille fick man leta efter. Men jag hölls hemlig, min låga ålder var för utmärkande. Jag var för ny. När jag inte kunde hållas dold längre, vilket jag iofs inte klarade av att hålla mig till så länge, så följde en lögn om min ålder. En lögn som sökte mig i flera år.
Äktenskapet nådde efter många år sitt slut och jag levde singellivet i ett par år tills jag på nytt föll tillbaka till att vara hemlig då jag träffade en gift man. Bad road to go down I’m telling ya. Jag kunde inte ställa krav, jag kunde inte begära en pojkvän. Inte heller kunde jag vara en flickvän, inte på riktigt. De perioder då jag trots allt inte var hemlig var jag ändå tvungen att hålla huvudet lågt utan att yttra ett ljud.

Nu.
Jag vägrar detta. Jag tänker aldrig någonsin mer vara någons hemlighet!
Den som vill ha mig, både som vän och som flickvän, får satan ta mig se till att vara säker på sin sak.
Jag begär inte att min framtida kärlek ska skrika ut sin kärlek till mig from the roof-top!
Jo, jo det gör jag.
Hade jag inte varit så hopplöst livrädd för djupa vatten så hade jag velat ha bekräftelsen levererad i sann Titanic-anda också.
Det är ju exakt det jag vill ha, fast på fastland.
Någon som är stolt över att vara vid min sida oavsett vad där må finnas för hinder. Någon som inte är rädd för att visa det, vare sig för mig eller resten av världen. Gör detta mig till en egocentrisk person, då är jag väl en egocentrisk person.
Men Det vill jag i alla fall få uppleva.
DET vill jag ha.

No fight, no fire

Den mest magiska veckan har nått sitt slut och idag följde jag med gråten i halsen min fina fransk till flygplatsen endast för att där än en gång lova varandra att vi ses snart igen.
Imorgon kommer jag vakna upp ensam.
Inga starka och trygga armar om mig, inga kärleksfulla kyssar eller fingertoppar försiktigt utforskande min hud. Inga vackra ögon som intensivt möter min blick.
Jag kommer inte vara ensam, där ljög jag. Jake kommer än en gång ha intagit sin plats på kudden bredvid. Jag älskar min hund upp till skyarna och ner igen till graven, men jag vill vakna till mer nu. Jag vill dela morgonen med både honom och fransk.
En veckas närhet och jag är fast. Alla vänner har klickat ”approved” och alla har uppskattat hans sällskap. Och jag, jag mest av alla. Jag gläds över en massa minnen att se tillbaka på från den gångna veckan. Tills nästa gång vi ses.
Det kommer bli tufft det här. Och ska vi lyckas få det att funka så kommer det bli en stor förändring i bådas våra liv.
Men orden föll sig naturligt ur min mun…
No fight, no fire!

Lets stay in right now

En siciliansk fransman sitter i min soffa och spelar gitarr för endast mig, och jag är överväldigad av hur fantastiska dessa två dagar har varit.
Med hunden liggandes i min famn myser jag till musiken och den vackra synen framför mig.
Jag njuter av livet, i alla fall fem dagar till.

Jag vill mer

Ett par öl var allt som behövdes för att jag verkligen skulle se vilka möjligheter jag har. Nä, där ljög jag. Ölen var förvisso väldigt god men den utförde inga under mer än den sedvanliga fyllan. Det som fick mig att verkligen öppna ögonen var sällskapet.
Sällskapet bestod av en otroligt begåvad och strävande musiker som själv lämnade kalla och grå Sverige för sex år sedan och la sitt liv i musikens händer i LA. Han lyckades.

Det var otroligt skönt med någon som inte bara förstod vad jag snackade om utan även kom med lösningar. Jag fick svar på frågor som ännu inte hade lämnat mina tankar.
Alla blockader har jag byggt upp på egen hand. Endast jag kan riva dem.
Men en spark i röven fick jag, med all rätt. Jag kan inte vara så typiskt svensk att jag bara sitter och gnäller på saker och ting utan att försöka förändra dem själv. Jag kan inte vänta mig att livet jag vill ha ska serveras på ett silverfat. Och mest av allt kan jag inte se tillbaka på mitt liv om ett visst antal år och ångra det jag aldrig gjorde.

Fler planer ska göras, de ska också genomföras. Några andra alternativ finns egentligen inte.

Min rumpa är överallt

Strumpbyxorna ålas slarvigt upp för benen. Resåren klatschas fast runt midjan. En osmickrande bilring tar form under den tunna resårkanten. Stortårna tittar nyfiket ut genom sina hårt framarbetade titthål.
Jag rynkar på näsan och låter ansiktet vridas till en grimas av avsmak.
Det blir nog bättre då jeansen kommer på plats. Det var länge sedan jag använde jeans nu. De grå håliga blir bra. Inte lika tunna och kalla som vissa andra.
Hårda är de, tighta som fan. Jag kämpar dem uppåt, foten fastnar i det stora hålet som väl på plats kommer låta mitt knä vara oskyddat och blottat. Jag får upp dem över arslet, äntligen. Helvete! Nu ska de ju knäppas också!
Ska jag behöva lägga mig raklång på sängen? Nej det går nog, nätt och jämnt. Magen sugs in och knappen tvingas motvilligt in i hålet. Gylfen går betydligt lättare. De är på. Obekväma som fan, men på. Jag drar lite i låren i ett desperat försök att töja ut passformen något. Inget händer.
Det blir inte bättre med jeansen på. Bilringen har fördubblats till två. Låren, har de alltid varit så tjocka? Min rumpa, min rumpa är överallt!
Den tighta dödskalle t-shirten som redan plockats fram slängs frustrerat in i garderoben igen. Jag hittar en löst sittande t-shirt. En som inte avslöjar valkarna lika tydligt. Den blir det!
Röven och låren får jag leva med, idag.
Tills vidare är det slut på pizza och hamburgare. Och alla kakor i världen kan slänga sig i väggen!

Men vad har hänt med mig? Jag brukade ju alltid, alltid använda jeans. Varför är jag plötsligt så obekväm i denna så välbekanta textil?
Men ännu viktigare… Ser ni alla min rumpa?
Den är överallt.

One foot in the crib and one in the grave

Mina drömmar fortsätter att dra i mig samtidigt som de börjar dö ut, och jag försöker desperat visualisera möjligheter. En sak som slog mig då jag kom hem från julaftons utekväll med Tess var att jag tittat mig omkring hela kvällen, men ingen fastnade. Kanske är det för att jag redan fått upp intresset för någon, om så på avstånd. Möjligheten finns att där helt enkelt inte var någon där som hade kunnat haffa mitt intresse vilket fall som helst. Känslan av att det hade kunnat kvitta är där ändå. Just nu hade jag nog kunnat träffa mr right och ändå blåsa av det hela, så länge det hade hänt här. Jag kan inte tillåta mig själv fler hinder eller fästpunkter till dessa cirkulerande fotspår.

En avskedsmiddag till en av mina få kollegor ska snart avnjutas. Hon tar tag i det. Hon flyr inte, hon slår sig fri. Och vad jag avundas och gläds åt henne.
Vi har väldigt olika mål här i livet hon och jag, men vi vill båda uppleva resan.
Jag tjatar en massa om att jag känner tiden rinna ut utan att egentligen uppnå något av alla personliga mål. I vissas ögon är jag gammal, i desto fler ögon är jag ung. Jag själv står med en fot i vardera.
Jag har sagt det innan, mer än en gång. Så länge jag kan minnas har jag varit, och är än idag, störtsäker på att jag kommer dö ung. Inte ungdomligt ung, men innan eller runt 40. Skulle jag ha rätt så gör det mig plötsligt ganska gammal och tiden är genast betydligt mer knapp. Stressen är omöjlig att blunda för, omöjlig att ignorera.
Jag måste trampa på gasen, visualisera hårdare och även jag slå mig fri.

Friendship and Xmas out the door

Julafton och all dess hysteri är äntligen över och man kan nästan känna hur alla andas ut.
Jag skippade hysterin, jag skippade julklapparna och jag skippade julmaten. I själva verket låg jag stillsamt och bekvämt kvar i min säng till klockan 19, min onepiece åkte av kl 22. Då var det dags att möta upp vännerna för att tillsammans supa bort årets ensammaste helgdag.
Killarna hade hållit igång hela dagen lång och pallade inte längre trycket när det väl var dags för utgång. Det var dags för mig och Tess att ta över. Och vi gjorde det med bravur! Massa stolthet, massa skratt och en liten liten skvätt desperation.
Ölen flödade över på dansgolvet och jägern placerades under våra näsor av en annan med julanda då vi lät benen vila.
Killar bad om att få flytta över till vårt bord. Vi sa ok och flyttade i nästa sekund över till deras då tomma bord istället.
Vi höll våra huvud högt och fulla med julpynt då vi satte oss i den mobbade soffan som annars alltid lyser med sin brist på besökande rumpor.
Vi fick oss ett gott skratt då jag på 10 meters avstånd ändå fick en mycket smickrande dans av någon snubbe i baren.
Allt som allt var det fan en bra kväll! Jag är nöjd.

Då julen nått sitt slut så dog även en vänskap som jag hade hoppats på att ha kvar. Jag brukar vara väldigt förlåtande, men nu handlar det om något jag inte kan förstå. En gräns som är lika klargjord och tydlig som kinesiska muren. En gräns som jag själv aldrig någonsin skulle passera.
För mig är det en enda sak som är självklar i den här soppan. Personer som fulla eller ej tar beslut som klart och tydligt kommer såra någon vän kan i mina ögon och för allas bästa vara helt utan vänner. Har man inte den spärren så kommer det upprepas, om inte mot samma person så iaf mot någon annan.
Jag släpper taget. Jag vägrar mer backstabbing. Jag är färdig med att lägga energi på folk som bara sårar en i gengäld.